Idag var det söndag, och ungefär 2 veckor kvar tills jag gått ut 8:an. Jag vaknade av att min mobil plingade till, och lös upp mitt rum lite grann. Jag satte mig upp, helt nyvaknen, och gnuggade mig i ögonen. Jag märkte sedan hur regnet smattrade mot mitt fönster, typiskt sommar-väder, eller ja, det var SNART sommar. Jag tog sedan min mobil i handen, och såg att jag hade fått ett sms av mina bästa vän, Alina. Alina och jag har kännt varandra i flera år. Jag låste upp mobilen, och läste smset.

"Vi måste prata.." stog det. Hmm, vad kan det betyda? Jag svarade med "Okej, om vad?" och fick svar bara några sekunder efter att jag skickat sms:et. Alina skrev "Möt mig i den gamla lekparken om en halvtimme." Jag kollade på klockan, och såg att den var 8. Surt drog jag mig upp ur sängen och satte på mig ett par jeans och en t-shirt. Jag satte upp mitt blonda hår slarvigt i en bulle på huvudet och gick mot hallen. Mamma och pappa sov. Jag drog på mig ett par gummi-stövlar och en regnjacka, och började sedan att gå mot lekparken.

 

Jag satt på en gunga och väntade på att Sara skulle komma. Jag kände hur en klump i magen växte och växte, hur skulle jag berätta det här? Och hur skulle Sara ta det? Och den största frågan, hur skulle det bli sen? Jag tog upp min telefon ur min jeansficka, och såg att den var 5 i halv 9. Sara borde vara här snart. Och exakt som jag trodde, så stod hon framför mig. "Hej Alina" sa hon, och satte sig sedan på gungan bredvid mig. Jag hoppades att hon inte skulle märka att en tår rann ner för min ena kind. "Vad har hänt Alina?" sa Sara, och man hörde att oron fanns där i hennes röst. Jag vände mitt ansikte mot hennes, och sa: "Det finns en sak jag verkligen måste förklara, men jag vet inte hur.." Sara tog min hand. "Du vet att du kan säga allt och lite till till mig Alina" Sara rörde sin tumme över min hand. Jag kollade ner i gruset och sa sedan: "Detta kommer iallafall att förändra våra liv, rejält." Efter jag sagt det där, så slutade Sara att dra sin tumme över min hand. Hon tog tag i min hand lite hårdare, om hon märkte det eller inte, det vet jag inte. "Nu berättar du allting för mig Alina, på en gång" Jag kunde verkligen inte hålla tillbaks tårarna, så dom bara forsade ner. Jag höll för mitt ansikte med mina händer, och Sara kramade om mig. "Lugn Alina, allt kommer att bli bra" sa Sara. "Nej, ingenting kommer någonsin att bli bra!!" skrek jag och började att gråta ännu mer. Jag hörde hur Sara också började gråta.

 

---

Vad tycker ni? Tror ni att denna novell kan bli bra..? :)

Btw, det var jätte svårt att hitta passande bilder till denna del...